...tänk om man hade kunnat klona sig...
Jag älskar verkligen att komma hem och vara med Tim, och försöka mysa och njuta av ett "familjeliv" men självklart är det jätte svårt...man vill ju vara tillsammans..allihopa...:-(.. Men nu är det ju inte så för tillfället och det måste ju bara accepteras...tyvärr...men nu är längtan stor!! (som den varit länge...) Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka...att det kunde ju vart värre... Det finns ju faktiskt de som har det ännu värre, de finns ju de som faktiskt vet att de kommer att förlora sina barn...där oddsen och statistiken svikit dem... Vi har ju oddsen på vår sida, och dessutom har vi en kämpe som är så stark och tapper att vi vet att han fixar detta!!! <3 För det kommer ju han att göra!!!
Man sover dåligt på sjukhuset....och här hemma kan man inte sova ordentligt för man vill ju vara på sjukhuset...jobbigt att inte känna sig tillräcklig...(ännu mer otillräcklig än vad man gör som mamma ibland..)
Leo har idag gjort sin sista dag på etapp 1, block 3 och det har gått bra, dock kräks han väldigt mycket och mår mycket illa...och det är ju inte jätte roligt, för Leo är ingen stor kille...och han har ju inte ökat direkt i vikt...Leo väger nu endast 8,7 kg och har en längd på nästan 80 cm...en liten kämpe. Så återigen hoppas vi ju på hemgång så han får lite energi och kanske orkar börja äta lite själv igen...och inte bara via knappen...:-(...(och visst hoppas jag på att Leo skall få sova över natten hemma...men jag blir oerhört glad även om det bara blir dags permission..<3 ) Även om de "stora" behandlingarna är kvar, så har vi faktiskt snart gjort färdigt alla tre blocken, vilket upplevs som del 1 i hela behandlings processen, och om 11 dagar är det dags för etapp 2 i block 3, sedan är det dags för magnetröntgen...för att se hur han svarat på behandlingarna...och sedan operation och 2 högdos med benmärgstransplantation.
Nu skall jag avsluta kvällen med att dricka upp mitt vin och drömma om hur underbart livet kommer att bli..även om det känns surt, tufft och helt förjävligt ibland.. kärlek!!!
Man sover dåligt på sjukhuset....och här hemma kan man inte sova ordentligt för man vill ju vara på sjukhuset...jobbigt att inte känna sig tillräcklig...(ännu mer otillräcklig än vad man gör som mamma ibland..)
Leo har idag gjort sin sista dag på etapp 1, block 3 och det har gått bra, dock kräks han väldigt mycket och mår mycket illa...och det är ju inte jätte roligt, för Leo är ingen stor kille...och han har ju inte ökat direkt i vikt...Leo väger nu endast 8,7 kg och har en längd på nästan 80 cm...en liten kämpe. Så återigen hoppas vi ju på hemgång så han får lite energi och kanske orkar börja äta lite själv igen...och inte bara via knappen...:-(...(och visst hoppas jag på att Leo skall få sova över natten hemma...men jag blir oerhört glad även om det bara blir dags permission..<3 ) Även om de "stora" behandlingarna är kvar, så har vi faktiskt snart gjort färdigt alla tre blocken, vilket upplevs som del 1 i hela behandlings processen, och om 11 dagar är det dags för etapp 2 i block 3, sedan är det dags för magnetröntgen...för att se hur han svarat på behandlingarna...och sedan operation och 2 högdos med benmärgstransplantation.
Nu skall jag avsluta kvällen med att dricka upp mitt vin och drömma om hur underbart livet kommer att bli..även om det känns surt, tufft och helt förjävligt ibland.. kärlek!!!
Kommentarer
Trackback
