...oj där försvann marken...
Hur förbereder man sig på att ens barn skall bli sjukt...alltså allvarligt sjuk....så som cancer...:-0
Man tror inte att någon man känner skall drabbas, absolut inte en själv??!! Eller hur?!
Jag har följt en fantastisk tjejs blogg i snart 2 år, hennes son har ett par ovanliga och jobbiga diagnoser...jag har försökt att sätta mig in i hennes sits, hennes oro, jag har försökt att förstå hur hon har det...jag har försökt att lida med henne och många gånger har jag velat byta med henne bara för att hon skall slippa..men jag har ju aldrig kunnat förstå, jag har ju aldrig kunnat göra det lättare för henne.
Jag har under den tiden jag följt henne, blivit arg på mig själv, då jag otaliga gånger...snurrat iväg på någon konstig sjukdom som Leo skulle kunnat ha...Leo har haft allt från syndrom, kromosomavikelser till hjärntumörer... Så arg jag varit på mig själv då...Hur kan jag sitta här och göra sånt, vem ger mig den rätten när det faktiskt finns människor som Beckah som faktiskt får vara så oroliga, att minsta lilla avikelse från det normala faktiskt kan vara något mycket allvarligt. Jag har ju två friska och fina pojkar som jag skall glädjas med och åt, inte sitta och "hitta" på konstiga diagnoser åt. Nog för att Leo var sjuk en del men endast lite löjliga förkylningar och lunginflamationer.
Men så i vintras kändes det inte ok längre... Jag kände mig inte längre så säker på att jag bara löjlade mig... Leo hade efter varje liten infektion och virus blivit sämre i balansen men han återhämtade sig alltid, men efter julen upplevde jag inte att han gjorde det. Leos balans blev sämre, jag tog upp detta på VC och berättade min oro (inte mitt intensiva googlande på knasiga sjukdommar) men dock. Jag frågade om inte det var dags att kolla upp detta mer, å jo det tyckte de (inte första gången jag frågat!!!). Vi fick då en remiss till Barn där vi bor, men vi skulle inte dit förrän den 15 mars. De tyckte jag var alldeles för länge, ringde då till mottagningen och berätta hur jag kände och vi fick komma dit samma dag.
UNDERBART!! Äntligen tyckte jag, de lyssnar på mig!!! Väl där blev läkaren väldigt orolig, vi skulle få en remiss snarast ner till det större sjukhuset för att göra en CT och ryggmärgsprov. Han trodde att det kunde röra sig om någon form av ataxi. Men det gick inte många dagar innan jag kände att läget hade förvärrats och vi åkte in akut, prover togs på akuten och CT bestämdes att det skulle göras redan på kvällen och där blev det SVART!! Benen kapades, marken försvann...jag minns att Leo satt på golvet klockan var efter 01.00 på natten, jag och Tommi kämpade med att försöka underhålla Leo som inte fick somna. Då kom två läkare in i rummet, de satte sig ner på golvet vid oss...rösterna var dämpade...de berättade för oss att det växer något i Leos huvud, han har en stor tumör vid lillhjärnan, tumören hindrar hjärnvätskan att cirkulera som den skall...En ambulans kommer snart.....ni måste åka till Göteborg...ni får åka i en annan bil....Leo åker med läkare...operation....läget allvarligt....akut!! Jag minns hur jag bara brister, hjärntumör, cancer? Jag började kräkas jag mådde så illa, min lilla lilla lilla gosse...mitt älskade hjärta.. Där börjar denna resa...
Återigen till den fantastiska tjej som jag skrev om i början, flertalet gånger har jag funderat hur det kommer sig att jag fann hennes blogg, och hur det kom sig att jag började följa deras resa, och idag är jag evigt tacksam och glad att jag gjort det, på något sätt är jag /var jag förberedd nu. Tokigt och lite läskigt men sant...<3 Tack!
Man tror inte att någon man känner skall drabbas, absolut inte en själv??!! Eller hur?!
Jag har följt en fantastisk tjejs blogg i snart 2 år, hennes son har ett par ovanliga och jobbiga diagnoser...jag har försökt att sätta mig in i hennes sits, hennes oro, jag har försökt att förstå hur hon har det...jag har försökt att lida med henne och många gånger har jag velat byta med henne bara för att hon skall slippa..men jag har ju aldrig kunnat förstå, jag har ju aldrig kunnat göra det lättare för henne.
Jag har under den tiden jag följt henne, blivit arg på mig själv, då jag otaliga gånger...snurrat iväg på någon konstig sjukdom som Leo skulle kunnat ha...Leo har haft allt från syndrom, kromosomavikelser till hjärntumörer... Så arg jag varit på mig själv då...Hur kan jag sitta här och göra sånt, vem ger mig den rätten när det faktiskt finns människor som Beckah som faktiskt får vara så oroliga, att minsta lilla avikelse från det normala faktiskt kan vara något mycket allvarligt. Jag har ju två friska och fina pojkar som jag skall glädjas med och åt, inte sitta och "hitta" på konstiga diagnoser åt. Nog för att Leo var sjuk en del men endast lite löjliga förkylningar och lunginflamationer.
Men så i vintras kändes det inte ok längre... Jag kände mig inte längre så säker på att jag bara löjlade mig... Leo hade efter varje liten infektion och virus blivit sämre i balansen men han återhämtade sig alltid, men efter julen upplevde jag inte att han gjorde det. Leos balans blev sämre, jag tog upp detta på VC och berättade min oro (inte mitt intensiva googlande på knasiga sjukdommar) men dock. Jag frågade om inte det var dags att kolla upp detta mer, å jo det tyckte de (inte första gången jag frågat!!!). Vi fick då en remiss till Barn där vi bor, men vi skulle inte dit förrän den 15 mars. De tyckte jag var alldeles för länge, ringde då till mottagningen och berätta hur jag kände och vi fick komma dit samma dag.
UNDERBART!! Äntligen tyckte jag, de lyssnar på mig!!! Väl där blev läkaren väldigt orolig, vi skulle få en remiss snarast ner till det större sjukhuset för att göra en CT och ryggmärgsprov. Han trodde att det kunde röra sig om någon form av ataxi. Men det gick inte många dagar innan jag kände att läget hade förvärrats och vi åkte in akut, prover togs på akuten och CT bestämdes att det skulle göras redan på kvällen och där blev det SVART!! Benen kapades, marken försvann...jag minns att Leo satt på golvet klockan var efter 01.00 på natten, jag och Tommi kämpade med att försöka underhålla Leo som inte fick somna. Då kom två läkare in i rummet, de satte sig ner på golvet vid oss...rösterna var dämpade...de berättade för oss att det växer något i Leos huvud, han har en stor tumör vid lillhjärnan, tumören hindrar hjärnvätskan att cirkulera som den skall...En ambulans kommer snart.....ni måste åka till Göteborg...ni får åka i en annan bil....Leo åker med läkare...operation....läget allvarligt....akut!! Jag minns hur jag bara brister, hjärntumör, cancer? Jag började kräkas jag mådde så illa, min lilla lilla lilla gosse...mitt älskade hjärta.. Där börjar denna resa...
Återigen till den fantastiska tjej som jag skrev om i början, flertalet gånger har jag funderat hur det kommer sig att jag fann hennes blogg, och hur det kom sig att jag började följa deras resa, och idag är jag evigt tacksam och glad att jag gjort det, på något sätt är jag /var jag förberedd nu. Tokigt och lite läskigt men sant...<3 Tack!
Kommentarer
Trackback
